 |
|
|
 |
|
|
|
 |
MITT I SMETEN
Varför stället kallas för Smeten är det ingen som vet. Kanske var det sankmarken runt tomten, kanske var det den tunga, ibland regnkladdiga lerjorden som inpirerade folk att ge gården dess säregna namn. Smeten heter gården, och Smeten kommer den alltid att heta.
Det som är mitt i Smeten, det är inte mycket. Bror min äger det mesta, men köksskåpet vid gavelväggen är i alla fall mitt, och strykjärnet. Mitt är också det lilla lyckobringande hjärtat som sitter på dörren till hemlighuset.
Så något är i alla fall mitt i Smeten!
Mitt strykjärn
En gammal harpa
Den spruckna tonen skyllde jag på harpan. Jag hade lånat en nyckelharpa i Gnesta av en spelman som hade byggt den själv, men som nu spelade på en annan, mycket bättre harpa.
Jag kom till kursen med harpan i ett färgglatt fodral, en trasmatta ihopsydd till en påse.
-Har du dyrgripen i en trasmatta? frågade en av kurskamraterna - och jag hade redan töntstämpeln i gruppen.
Jag var en av två nybörjare; de andra hade spelat både ett och två år, och jag var femtiofyra!
En gammal nybörjare och en sprucken nyckelharpa är ingen bra kombination. Det tog mig en termin att våga ta ton i gruppen, tre terminer att våga köpa en egen harpa och det tog tio år innan jag kände att även en gammal kan spela harpa och få det till musik!
En ny harpa
|
|
|
|